söndag 4 december 2011

Ett år...

...går så snabbt och ändå hinner det hända massor fast tiden står still. Förvirrat? Nejdå inte egentligen! För ett år sedan mådde jag helt otroligt dåligt! Jag hade just kommit hem från London, gick in i väggen och knallade omkring med en hemsk känsla inombords. I huvudet ekade det "Jag måste....jag vill..." och kände samma sak i hela min kropp men visste inte vad det var jag måste eller ville. Det är knepigt att se tillbaks på mig själv för jag kan inte riktigt förstå hur det är möjligt att må sådär och leva så! Men, det gick och jag tog mig sakta men säkert ur det. Eller ur? Förbi är kanske ett bättre ord eftersom jag fortfarande har lång väg kvar och irra ur kurs lär jag ju göra då och då. Men, förhoppningsvis har jag verktygen för att klara av det på ett mindre panikartat och kaotiskt sätt. För, lärt det har jag och jag har till och med dunkat mig själv i ryggen och sagt att, fan vad bra du är du! ATt livet varit en dans på rosor de senaste månaderna vore att säga för mycket, det har varit upp & ner, underbart, ljuvligt, fasansfullt, jobbigt, roligt, magiskt och sorgligt....om vartannat. Mycket har hänt som jag inte skriver om här men jobbigt har det varit. Den stora skillnaden är väl att jag lyckats bygga upp "vattentäta skott" igen, att bara för att en sak är otroligt svår så behöver ju inte allt vara det. Sen har jag också låtit mig må som jag mått liksom. Har jag mått kass och varit ledsen så ok, då får det vara så. Och där är en stor nyckel, att låta sig själv känna det man känner utan att vifta bort eller förringa känslorna. Det känns mycket bättre snabbare då på något sätt.

På jobbfronten har det gått hyfsat...fast jobb har jag inte fått. Men, att vara en av fyra som går till intervju av 80 personer är inte så illa. Jag har fått träna på jobbintervjuer vilket behövdes! Hua vilken underlig situation det där är!! Nu har jag iaf äntligen hittat ett jobb som jag otroligt gärna vill ha! Så, håll gärna tummar och tår! Jag VILL ha ett jobb här i stan så jag slipper pendla har jag insett mycket tydligt efter praktik på hemmaplan. Jepp, jag har praktiserat två månader på ett fik i stan och det bringade en hel del klarhet om vad jag vill. Jag vill verkligen jobba med socialt arbete *punkt* och jag saknar det!

Så, nu ska vi se om jag lyckas blogga lite mer igen, undar om någon fortfarande kikar in och läser? Hoppas det och hoppas ni tittar in igen.

Ha det väl!

1 kommentar:

Petra sa...

Klart jag läser. Kram!