Frisk!!!

Ja iaf enligt FK som beslutat att jag är frisk och inte berättigad till sjukersättning. Min läkare sjukskrev mig tills slutet av juli för att jag skulle komma en bit på vägen med hjälp av psykolog och rehab (stresshantering, avslappning och aktivering). Att jobba med sig själv på det sättet är rätt tufft, tar mycket energi och kräver en hel del vilket läkaren tyckte räckte med tanke på måendet. Men icke, läkarens bedömning gäller inte eftersom FKs medicinska experter vet SÅ mycket bättre... Jag är SÅ otroligt arg, ledsen, trött, hjälplös, nedstämd och förtvivlad att jag inte riktigt vet varken in eller ut. Att få det beskedet av en otrevlig människa per telefon fick mig att bryta ihop totalt = tar medicin igen vilket jag INTE vill.

Anledningen till att jag tog kontakt med FK för 10 dagar sedan var att jag ville ha ett samtal kring hur jag ska kunna arbeta igen. Jag vill verkligen arbeta och ha tillbaks mitt liv och kunna göra vad jag vill när jag vill (det kan man inte när man har med FK och AF att göra, man blir typ livegen). Själv förstår jag inte hur det ska gå till att börja arbeta, vem vill ha en sjukskriven och utbränd människa??? Visst kan jag hitta ett heltidsjobb och börja imorrn men i själen känner jag att det inte vore bra även om jag vill. Jag vill jobba med mig själv och få redskap så att jag aldrig behöver gp in i den där hårda väggen igen. Enligt mitt sätt att se vore det väl billigare att ge mig 1-2 månaders tid att läka och få hjälp för att sedan kunna hålla mig frisk? Att börja jobba och gå in i väggen gång på gång torde bli bra mycket dyrare? Men men, FK bryr sig inte om det... Funderar också på hur de kan ge avslag pga dåligt underlag! Borde de då inte begära in komplettering?

ÅH vad maktlös jag känner mig!! Nåja, det viktigaste problemet är hur jag ska klara ytterligare en månad utan inkomst...

Mer utbrändhet/utmattningssyndrom

Idag har jag varit hos en riktigt bra läkare! Han ställde många frågor, lyssnade ordentligt och kom med bra lösningar! Så, nu kommer jag få bra och sammanhållen hjälp från flera håll för att kunna må väl igen med psykolog, läkarkontakt, ev mycket svag dos medicin och arbetsterapeut. Himmel vad underbart att träffa på människor som faktiskt lyssnar! Och än bättre att de kommer med bra idéer och en plan för att hjälpa mig.

Jag tänkte jag skulle berätta lite om utbrändhet, hur det är, för det går nog inte ens föreställa sig om man inte varit med om det. Kommer inte ihåg vilken svensk minister det var som gick ut med att hon hade en släng av utbrändhet och sedan mådde väl efter tre dagar....så är det iaf INTE.

Det som är mest skrämmande är att man själv ofta är den sista som förstår hur illa det är ställt trots en uppsjö med tecken. Det som händer med mig är att min kognitiva förmåga försvinner vilket gör livet knepigt. Att laga mat med fler än tre ingredienser ter sig som att laga något ut Heston Blumenthals kokböcker (mycket komplicerat mao och jag skulle kunna dö för att få äta hans mat). Att handla är ett äventyr eftersom jag glömmer vad jag ska ha, glömmer eventuell lapp och kommer hem med saker som inte passar ihop ens med den bästa vilja. Att bestämma om jag ska gå eller ta bilen till vårdcentralen tar en timma! Min i huvudet så noga planerade flytt skrattar jag bara åt...det står grejor om vartannat överallt, något kaosartat. Jag glömmer det mesta som inte skrivs ner och till och med då glömmer jag. Jag gråter för minsta lilla och hör jag sirener är jag helt säker på att något hänt de små eller någon annan jag bryr mig om (katastroftänk). Jag vill och har lust att göra SÅ mycket men bara i tanken, sen blir det för mycket och jag kan helt enkelt inte ta mig för det jag tänkt. Jag läser inte (men det beror mest på att ögat är kass) och lyssnar inte på musik eftersom jag är så sjukt känslig för ljud. Det där med ljud är ett aber för jag kan inte direkt anklaga de små för att vara tysta... Jag kastar om bokstäver när jag skriver vilket gör statusarna på FB lite annorlunda. Jag är ända in i märgen trött och det spelar ingen roll hur mycket jag sover och dessutom har jag svårt att somna eftersom hjärnan går på högvarv just då. Förvirrande på hög nivå! Det är SÅ jobbigt att vilja men helt enkelt inte kunna!

Sen ska sägas att jag ändå lyckas göra en hel del, jag måste ju liksom...det finns ingen annan som gör't så bara att hugga i. Är dock otroligt tacksam för färdiglagad mat och grannpizzerian! Det är dock inte de små som är hjärtligt trötta på mat som inte är "riktig" men de får stå ut! Själv måste jag skärpa mig och börja äta riktig mat och inte bara ösa i kaffe och nougat... Tacksam är jag också för att ha en så snäll granne som hjälper mig att bära ner lådor och böcker till bilen! Man borde få flytta med grannar när man flyttar!

Nedan en bild på den fantastiske Heston och har ni inte sett hans program Heston's Feast så gör det!

Och där var väggen...

...och stopp tog det totalt! Jag mår inte lika dåligt som förra gången men det är ändå riktigt illa. Att jag inte mår lika dåligt beror troligen på att jag inte är rädd eftersom jag känner igen symptomen och vet att jag inte kommer dö, ja iaf inte just precis på stubben. I London kom jag fram till endel viktiga beslut de har blivit starkare och tydligare för var dag. Så, igår fick jag nog av att veta vart jag är på väg och av att må dåligt så nu ska det aktivt arbetas för att jag ska må bättre.

Det är ju som så att INGET i hela världen är viktigare än att barnen och jag mår bra, inget!

Hur det hela ska gå till vet jag inte riktigt men bara att ha tagit beslut har gjort att ett ton sten fallit från mina axlar. Jag tror dessutom helt och fullt på ATT det kommer gå bra och det torde vara en bra start? Känner att det kanske kan bli lite si och så med bloggandet ett tag tills jag inte är så överjordiskt trött, men vi får se. Hoppas ni som läser är kvar.

Nedan en bild på min favoritblomma som tyvärr ofta är svår att hitta i den färgen...men den gör sig kanske bättre på bild än i en vas där den vissnar snabbt?

Nääää!

Jag har inte skrivit mycket om min utbrändhet, utmattningssyndrom, gå in i väggen upplevelse, dpression eller whatever man vill kalla det för. Det känns som att jag skulle lämna ut mig då...å andra sidan kanske det vore bra att skriva om? Sak samma, utan att gå in i detalj så känns det som att väggen närmar sig igen. Inte i 180 som när det begav sig förra året i august utan mer sakta liksom krypande. Min förhoppning är att hinna vända innan jag når den då jag lovat mig själv att aldrig gå in i den igen. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det bara ÄR sex månader sedan jag började arbeta heltid och fick världens bästa start. Jag fick komma till Orust fantastiska natur, ett fungerande socialkontor med underbara kollegor och en helt fantastiskt bra chef. Dessutom hade jag bara mig själv att ta hand om eftersom barnen inte var med. I september började jag nytt uppdrag på pendlingsavstånd och jag trivs jättebra och det har funkat kanon. Men...jag har märkt att om jag får flera ärenden som suger nästan all energi så blir det tufft även om jag lärt mig att lämna jobbet på jobbet totalt numer. Jag räcker liksom inte till om det då samtidigt strular för de små i tex skolan, med kompisar eller de blir sjuka, det kan liksom bara vara "för mycket" på ett ställe.

När det blir så har jag en förmåga att tycka att jag är kass som inte pallar och som inte uppfyller mina egna (ofta högt ställda) krav på mig själv. Och det är givetvis DET jag måste jobba på! Jag har alltid varit en sån där som "kan själv" ända sedan födseln typ, har jag hört och det är oftast positivt men...

Nåja, nu hägrar London om fem arbetsdagar och jag hoppas kunna få lite extra kraft i batterierna av det! =) Så, Näää jag ska INTE in i väggen igen, så DET så!

Fotot nedan är mitt eget och vill någon se fler så kolla HÄR.