Jag tänkte jag skulle berätta lite om utbrändhet, hur det är, för det går nog inte ens föreställa sig om man inte varit med om det. Kommer inte ihåg vilken svensk minister det var som gick ut med att hon hade en släng av utbrändhet och sedan mådde väl efter tre dagar....så är det iaf INTE.
Det som är mest skrämmande är att man själv ofta är den sista som förstår hur illa det är ställt trots en uppsjö med tecken. Det som händer med mig är att min kognitiva förmåga försvinner vilket gör livet knepigt. Att laga mat med fler än tre ingredienser ter sig som att laga något ut Heston Blumenthals kokböcker (mycket komplicerat mao och jag skulle kunna dö för att få äta hans mat). Att handla är ett äventyr eftersom jag glömmer vad jag ska ha, glömmer eventuell lapp och kommer hem med saker som inte passar ihop ens med den bästa vilja. Att bestämma om jag ska gå eller ta bilen till vårdcentralen tar en timma! Min i huvudet så noga planerade flytt skrattar jag bara åt...det står grejor om vartannat överallt, något kaosartat. Jag glömmer det mesta som inte skrivs ner och till och med då glömmer jag. Jag gråter för minsta lilla och hör jag sirener är jag helt säker på att något hänt de små eller någon annan jag bryr mig om (katastroftänk). Jag vill och har lust att göra SÅ mycket men bara i tanken, sen blir det för mycket och jag kan helt enkelt inte ta mig för det jag tänkt. Jag läser inte (men det beror mest på att ögat är kass) och lyssnar inte på musik eftersom jag är så sjukt känslig för ljud. Det där med ljud är ett aber för jag kan inte direkt anklaga de små för att vara tysta... Jag kastar om bokstäver när jag skriver vilket gör statusarna på FB lite annorlunda. Jag är ända in i märgen trött och det spelar ingen roll hur mycket jag sover och dessutom har jag svårt att somna eftersom hjärnan går på högvarv just då. Förvirrande på hög nivå! Det är SÅ jobbigt att vilja men helt enkelt inte kunna!
Sen ska sägas att jag ändå lyckas göra en hel del, jag måste ju liksom...det finns ingen annan som gör't så bara att hugga i. Är dock otroligt tacksam för färdiglagad mat och grannpizzerian! Det är dock inte de små som är hjärtligt trötta på mat som inte är "riktig" men de får stå ut! Själv måste jag skärpa mig och börja äta riktig mat och inte bara ösa i kaffe och nougat... Tacksam är jag också för att ha en så snäll granne som hjälper mig att bära ner lådor och böcker till bilen! Man borde få flytta med grannar när man flyttar!
Nedan en bild på den fantastiske Heston och har ni inte sett hans program Heston's Feast så gör det!
