Jaha så har jag haft en dust med väggen igen, eller har, rättare sagt. Igår passade jag på att bryta ihop hos sköterskan på vårdcentralens öppna mottagning där jag var på besök med dottern och hennes onda knä. Det positiva var att sköterskan lyssnade, förstod och konstaterade att jag behöver hjälp och en läkare som faktiskt finns kvar på vårdcentralen, de är inte så många. Blev rätt sur då hon menade att utmattning och depression är samma sak för det är de inte alls. Jag är INTE deprimerad (det har jag papper på =). Däremot är jag in i själen trött, orkar inget, har tappat större delen av min kognitiva förmåga och får helt enkelt inte ihop saker och ting. Det har varit mycket nu igen och eftersom jag egentligen aldrig tog tag i utbrändheten då i augusti 2009 så SKA jag göra det nu! Ja, under förutsättning att läkare, FK och andra är med på det då... Jag vill inget hellre än att börja jobba och få in pengar men inte till vilket pris som helst. Jag vet att jag måste ta itu med vissa saker innan jag börjar jobba. Jag vet också att det vore förödande att jobba inom socialt arbete eller att pendla just nu. Så på önskelistan står:
* Vila och återhämtning
* Terapisamtal
* Jobb i Ulricehamn, med vad som helst faktiskt utom socialtjänst
Och när jag ändå håller på så:
* Lugna icke bråkande barn
* En flådig utlandsresa med de små
* En låååånghelg i London på lyxhotell och en hög med pengar
* En vecka i stuga i Bohuslän
* Att alla mina saker magiskt flyttar till nya lyan utan att packas och bäras
* Att få må bra i mer än en vecka i taget
Aldrig att jag hade trott att JAG skulle drabbas av det här! Jag som är stark, organiserad, reflekterande, har koll på min kropp och dess signaler och är allmänt positivt inställd till livet. Kanske just därför? Det är ju det här med duktighet och "kan själv-syndromet". Vad gör jag för fel liksom? Varför händer det alltid saker runt mig och varför går det mesta på tok?
Sak samma nu kommer jag att få hjälp och jag SKA reda ut det här! Jag har 30år kvar att arbeta och jag vill må bra under tiden. Just nu känns det som att det aldrig kommer gå över. Att jag alltid kommer vara den här "svaga" människan som jag knappt känner igen. Men, det går att ta sig igenom och det ska jag minsann göra!
You get by with a little help from your friends....man ska bara kunna ta emot hjälp också...
2 kommentarer:
Hmm... tror faktiskt att de symptom du beskriver är symptom på just depression, som ju inte behöver betyda deppighet överhuvudtaget.
Själv drabbades jag av kombinerad utmattnings- och uttråkningsdepression när jag var hemma och var föräldraledig med min äldste son. Hjärnan fick helt enkelt för lite stimulans och jag led dessutom av konstant sömnbrist=hjärnan la av att arbeta...
Har du provat Mindfulness? Funkar ju inte på alla men för mig har det blivit bästa verktyget för att sortera och lära hjärnan att avgöra vad den ska hålla på med och inte.
ta hand om dig!! :)
Har inte provat Mindfulness men har hört om det och det kanske är värt en koll!! Blev sjukskriven idag och kommer få en himla massa hjälp samanhållen av en mycket bra läkare, känner mig hoppfull! Dock inte depression, mer ångest och klockrent utmattningssyndrom, eller vad man väljer att kalla det. Så, nu blir det att ta emot hjälp och jobba på med att må bra så jag kan börja jobba snart igen....och må bra!
Skicka en kommentar