Jag har inte skrivit mycket om min utbrändhet, utmattningssyndrom, gå in i väggen upplevelse, dpression eller whatever man vill kalla det för. Det känns som att jag skulle lämna ut mig då...å andra sidan kanske det vore bra att skriva om? Sak samma, utan att gå in i detalj så känns det som att väggen närmar sig igen. Inte i 180 som när det begav sig förra året i august utan mer sakta liksom krypande. Min förhoppning är att hinna vända innan jag når den då jag lovat mig själv att aldrig gå in i den igen. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det bara ÄR sex månader sedan jag började arbeta heltid och fick världens bästa start. Jag fick komma till Orust fantastiska natur, ett fungerande socialkontor med underbara kollegor och en helt fantastiskt bra chef. Dessutom hade jag bara mig själv att ta hand om eftersom barnen inte var med. I september började jag nytt uppdrag på pendlingsavstånd och jag trivs jättebra och det har funkat kanon. Men...jag har märkt att om jag får flera ärenden som suger nästan all energi så blir det tufft även om jag lärt mig att lämna jobbet på jobbet totalt numer. Jag räcker liksom inte till om det då samtidigt strular för de små i tex skolan, med kompisar eller de blir sjuka, det kan liksom bara vara "för mycket" på ett ställe.
När det blir så har jag en förmåga att tycka att jag är kass som inte pallar och som inte uppfyller mina egna (ofta högt ställda) krav på mig själv. Och det är givetvis DET jag måste jobba på! Jag har alltid varit en sån där som "kan själv" ända sedan födseln typ, har jag hört och det är oftast positivt men...
Nåja, nu hägrar London om fem arbetsdagar och jag hoppas kunna få lite extra kraft i batterierna av det! =) Så, Näää jag ska INTE in i väggen igen, så DET så!
Fotot nedan är mitt eget och vill någon se fler så kolla
HÄR.
2 kommentarer:
Vilket fint foto, och jag gick även vidare med länken och kollade på dina fina foton!
Jag ingen egen erfarenhet av utmattningssyndrom men jag har en förmåga att ta på mig för mycket emellanåt - svårt att säga nej (kvinnligt? känner mig hedrad att få frågan? kick för självkänslan att känna sig behövd?). Jag har dessutom flera vänner som har dunkat rätt in i mörkret, och vad jag förstår av dem så tar det tid att återvända till livet - och det viktiga verkar vara att faktiskt låta det ta tid.
Det vore jätteintressant att prata med dig någon gång om hur det faktiskt var och hur det hände.
Vi kan väl ta den där fikan när du kommer hem från London?
:-)
Tack, tack och tack =) Vad glad jag blir!
Säga nej har jag lärt mig, nu är det mest mina egna krav på mig själv (samt krav jag inbillar mig att andra har men har börjat lära mig att fråga om de verkligen har de kraven). Jo, det tar tid har jag förstått och det där är väl inte min starka sida, att vänta.
Jättegärna fika! Går det bra att ta den i min lilla stad? Det vore liksom enklast =) och Torgstallet är mitt vardagsrum numer =D
Skicka en kommentar