Socialtjänsten i Mark, igen!

I gårdagens BT handlar en av rubrikerna om Mark kommuns socialtjänst, HÄR, man önskar ju att det vore ett smaklöst aprilskämt men, icke.
Förvaltningen har under lång tid haft inne konsulter som arbetat som bla. socialsekreterare, nu har dessa gjort en JO-anmälan samt anmält till Socialstyrelsen, bra! Åh vad jag önskar att jag vid några tillfällen kommit på att man faktiskt kunde anmält!!

Det är ju inte bara i Marks kommun dessa problem finns, tyvärr. Det här med sekretess är tydligen väldigt knepigt och man har inte tillräckligt med diskusssioner kring lagen och inte heller återkommande utbildning. Jag tänker inte peka ut någon särskild förvaltning men konstaterar att jag hört från socialsekreterare på många olika orter att det är samma sak där. Nu tror jag visserligen inte att detta görs för att skada människor (vilket det oftast inte heller gör) utan på okunskap och i grund en vilja att göra något bra. Men det spelar ju ingen roll, sekretess ÄR sekretess och kan inte bortses ifrån annat än på laglig grund och i undantagsfall.

Hoppas detta kommer att debatteras och diskuteras mer så att något händer!
Jag tänker också lova mig själv att höja min röst när jag ser saker som är fel.

I övrigt har jag haft en bra dag då jag varit politiker och bevistat min första distriktskongress. Intressant och många trevliga människor, särskilt bloggvännen Petra =)

Autoimmun x3 är nog!

Igår kväll blev jag nästan bokstavligen golvad av en tanke men som tur var samlade jag mig, letade info och pratade med en vän. Idag har jag varit och kollat ögonen hos optikern och bokat tid hos läkare.

Men jag tar det från början. Jag har alltså tre olika autoimmuna sjukdomar, vitiligo, celiaki och perniciös anemi och fick dem i den ordningen, eller iaf fick diagnoserna. Vitiligon kom när jag var 12-13 år och började med en liten vit fläck på handen. Vitiligo handlar om att man fläckvis "tappar pigment" (tänk Michael Jackson som jag hade hoppats få se svart igen och därmed veta att det fanns bot). Kan säga att det inte var helt lätt att vara tonåring med vita fläckar överallt, för vid de laget fanns de på varenda kroppsdel. Jag kommer ihå en solig dag vid Prången. Jag stod på bryggan omringad av killar och tjejer som pekade och talade om att jag var ful och äcklig och inte borde få visa mig i baddräkt. Synnerligen effektiv då det dröjde över 15år innan jag visade mig i baddräkt igen...ok nästan. På utlandssemestrar tvingade jag mig till det men i övrigt lät jag bli att bada. Under graviditeterna försvann alla fläckar från mitt ansikte = himmelskt! Tyvärr är de tillbaks vilket stör men inte är mycket att göra åt, eller inte värt att göra något åt. Man kan prova med medicinering samtidigt som man solar i speciella solarier på sjukhuset men då måste man knalla runt med solglasögon och heltäckande klädsel så fort man är ute...jobbigt. Man kan också prova diverse krämer, kastanjevatten, puder mm... been there & done that men det blir inte särskilt bra och huden blir hemsk av att inte kunna andas ordentligt. Så, jag konstaterar att jag är som jag är och så är det bra med det.

Celiakin (glutenintolerans) fick jag diagnos på 1997 efter att ha varit sjuk mer eller mindre hela mitt liv. Det tänker jag inte ens berätta om för det var några riktigt tuffa år innan diagnos. Jag vägde 43Kg, skickades runt hela SÄS och fick diagnoser som panikångest, hypokondriker mm. Nåja, efter ett år på glutenfri diet mådde jag bättre än någonsin och även om min mage aldrig blir normal efter alla år utan diagnos så uppför den sig för det mesta. Att äta glutenfritt är inte heller något större problem, det finns alltid något och kunskapen blir bättre och bättre överallt i samhället.

Perniciös anemi är den senaste åkomman och innebär att jag inte kan ta upp vitamin B12 på normalt sätt utan måste ta injektioner varje månad. DET är uppåttjack på riktigt kan jag tala om! Tyvärr har effekten inte varit lika bra den senaste tiden vilket jag iofs inte funderat närmare på, sån't händer ibland och jag har varit stressad och haft influensa. Men under de år, ca sex, som jag tagit B12 sprutor har jag mått mycket bättre så inte heller denna åkomma har stört så mycket.

I samband med min första batalj med utbrändhet 2009 fick jag dubbelseende på höger öga, eller mer att allt har skuggor vilket gjorde det besvärligt att läsa, köra bil och se på tv. I samband med influensan kom det tillbaks och jag tänkte att det kanske har med sjukdomen att göra...men det har inte försvunnit utan blivit värre. Detta har jag klurat väldigt mycket på, det går inte att låta bli för suddet och skuggorna finns ju där konstant. Så helt plötsligt igår kom jag på att det är symptom på ytterligare en autoimmun sjukdom, en jag absolut INTE vill ha! MS (multipelskleros) börjar ofta smygande på detta sätt. Nu kan man tycka att jag är hypokondrisk och överreagerar men det ÄR så att om man har en autoimmun sjukdom drabbas man ofta av fler.

Första tanken var, stick huvudet i sanden så går det säkert över som det gjorde sist. Förra gången kollade jag ögonen och fick remiss till ögonmottagning utan att fel hittades. Men så pratade jag med en vän som har MS och han sa till mig på skarpen att kolla upp det genast, hans MS började med synproblem på ena ögat. Sagt och gjort, optikern hittade inget fel idag (förutom att glasögonen är gamla och att jag borde ha nya bågar). Nu är läkartid beställd och jag är rätt skraj måste jag säga. Men det är väl bara att komma över det och hoppas på det bästa....det KAN ju vara stress eller nåt?! Men det är bäst att utesluta annat för annars slutar jag väl aldrig att tänka på det.

Bilden nedan har jag lånat här. Kommer ihåg att jag blev glad när jag på 80-talen hittade bilder av MJ där det tydligt syntes att han hade vitiligo och tapetserade väggarna med dem. =) Jösses, nu har jag nästan skrivit en hel bok, sorry att det blev så långdraget!

Köpa grisen i säcken...igen?

Min mobil håller på att dra sitt sista andetag och den är inte ens ett år!! Nej, jag tog inte den dyra extra försäkringen... Jag ska ta väl hand om den så att den kanske överlever tvångsabonnemanget iaf. På ett sätt är det lite skönt för jag är inte 100% nöjd med den men efter mycket testande av olika appar trivs vi rätt bra ihop. Ja, förutom att den startar om sig själv stup i kvarten, eller iaf några gånger per dag. Som tur är så gör den det på egen hand och lösenordet behövs inte ens vid dessa tillfällen men självklart händer det alltid när jag behöver mobilen.

Så, nu funderar jag på ny mobil vilket är en hel vetenskap! Jag kan inte för mitt liv förstå varför mobiler är en av få prylar som man inte ens får testa i affären innan man köper utan man får förlita sig till diverse tester. Tester i all ära men eftersom alla tycker olika så blir de gärna missvisande. Jag vet dock att jag ska ha en Androidlur! Jodå, iPhonen lockar men öppen källkod är viktigare och mer intressant för en Linuxvän som mig.

Någon som har tips på mobil? Jag är inne på min tredje Samsung men har inte varit toknöjd med någon av dem men hoppas ändå att nästa ska vara klockren, Galaxy S2 ser najs ut. HTC eller LG är också ett alternativ men även andra märken bara de är grymt bra!

Sen har jag surfat runt och studerat Paddor (iPad) varför måste man ha en? =) Vill så gärna men kan inte riktigt övertala mig själv...hjälp till vettja! Just det, funderar på att kasta ut tjockteven när vi flyttar eftersom den inte är flyttbar utan att man är minst två personer som baxar runt eländet. Å andra sidan känns det lite exotiskt att ha kvar den....så platt sak får nog vänta ett tag. Prylgalen? Moi??!!

Har vi inte kommit längre än så här?!?

I dagens Aftonblad kan man läsa ett inlägg om föräldraskap och jämnställdhet, HÄR. Jag håller inte med om allt de skriver men mycket av det stämmer. Självklart borde det vara mer jämnställt men varför är det då så himla svårt? Jag tror att många kvinnor inte vill släppa ifrån sig ansvar för barnen men i synnerhet bebisar. Och, om pappan inte får ta ansvar direkt och skapa en stark anknytning till barnet så fortsätter det ofta att vara ojämnställt.
Jag vet inte hur många kvinnor jag hört säga att de aldrig skulle släppa ifrån sig amningen *suck*. Nu är det ju som så att man kan pumpa, man kan använda tillägg till vissa måltider eller så kan pappan sitta nära och ta hand om barnet direkt efter amning.

Jag tror också att många pappor känner sig utanför och att de inte riktigt behövs vilket är riktigt synd. Vi mammor måste låta papporna komma in på sina egna villkor. Vi måste våga lämna över och strunta i om saker och ting blir gjorda på vårt sätt, pappan måste ju få lov att hitta sitt sätt på egen hand.

Och hur fixade jag det hela? Inte alls! =( Mina barns pappa var borta 1-2 veckor i stöten och sedan hemma 1-2 dagar, inte mycket möjlighet till ansvar och anknytning då liksom. När yngsta barnet föddes tog han förvisso ut sina pappadagar men dem använde han till att renovera köket...men det är en helt annan historia. Tyvärr är det nog inte ovanligt att pappor använder pappadagarna till diverse andra projekt. Projekt som visserligen handlar om att bygga och se om sitt bo men ändå...

Jag tror, precis som författarna till inlägget, att framför allt vården måste bli bättre på att möta föräldrar och i synnerhet pappor och familjer utanför kärnfamiljsnormen. Föräldrautbildningar måste uppdateras och göras bättre!

Oj vad långt det är kvar!!! Inte många lärare ringer pappan om de har något på hjärtat. I många fall skickas inte ens info från skolan till pappan om föräldrarna är separerade. Pappor som är föräldralediga en längre tid ses fortfarande som ovanligt kompetenta och duktiga, en mamma gör bara sin plikt. Fan vad sorgligt! Men mest synd är det för barnen skull som inte ens har en chans att få en tight relation till båda föräldrarna redan från början.

Flyttfåglar!

Två nätter i rad har jag, när jag suttit på balkongen, framför allt hört streck med vad som låter som Kanadagäss. De syntes men det jag såg var vansinnigt vackra i supermånens sken, som flygande (skränande) silverstreck. Hoppas också på att själv bli flyttfågel snart! Min fina lägenhet står där tom och bara väntar...och nyss fick jag reda på att min kunde varit uthyrd redan men så är icke fallet, man börjar ju undra.

Min nuvarande lägenhet är fantastiskt fin! Helrenoverad -07, öppen spis (går ej att elda i men är vacker med levande ljus i), balkong mot torget, parkering och uteplats med grill. Just det, lysande grannar ingår också! Så om någon känner någon som vill ha en stor (105m2) trea, mycket centralt, typ NU så hojta till. Ja den ligger i Ulricehamn förstås och inte Hufvudstaden eller så men det är väldans vacker här i krokarna! För referens, kolla Änglagård =)

Fast det är ju lite dubbelt det där med flytt eftersom jag trivs väldigt bra med bästa grannen...å andra sidan flyttar jag bara ca 100m bort. Men, det blir ändå inte detsamma! Å andra sidan, eller tredje? Så är det väldigt mycket som jag inte kommer sakna med boendet och mitt nya kök är, to die for.

Kärnkraft och grannar...

...båda med potential till katastrof... Om kärnkraft orkar jag inte riktigt skriva just nu eftersom jag inte är tillröckligt uppeldad över det hela i skrivande stund. Jag och goaste grannen ,som inte har med katastrofer att göra, skulle haft en trevlig kväll med lite "hemmafruvin", snack och Singstar men jag drabbades av akut magsjuka, eller nåt. Surt!! Iaf angående kärnkraft så knallade jag stolt omkring med en gul pin med röd sol och "Atomkraft nej tack!" på 1979-80 inför folkomröstningen. 31år sedan och vad har hänt? Inte så värst mycket. Just nu går diskussionerna ang detta på högvarv men de ebbar nog ut snart. Inför omröstningen 1980 hade de flesta olyckan i Harrisburg i färskt minne. Ni vet den där som var så osannolik att den aldrig hänt. Nu har det hänt igen och jag konstaterar att OM något går snett i ett kärnkraftverk så kan det gå förödande snett snabbt! Apropå snett så läste jag att man från Ukraina rapporterat att det hölje man gjutit över Tjernobylkraftverket håller på att spricka! Kanske läge att fixa det? När man sedan ser kartor över var världens kärnkraftverk ligger förfasas iaf jag över att de flesta ligger nära kontinentalplattor och i områden med jordbävningsrisk (i många fall mycket hög sådan), hur gick det till?

Så kommer vi då till grannar och katastrofer...det har varit rätt skönt att vara utan granne på våningen under. Jag hälsar dock vår nye granne välkommen och hoppas han kommer tivas här! Katastrofer hoppas vi att han slipper och även smärre sammanbrott. Det är nämligen väldigt lyhört i huset och mina små låter ibland som en hel arme med små och inte blir det bättre av att deras trotsperioder (utvecklingsfaser om man vill låta mer positiv) aldrig infaller samtidigt. De går liksom om varann....så snart den ena är lugn sätter nästa igång, ett mönster som varit tydligt ända sedan nummer två såg dagens ljus. Men, de är även väldigt artiga, trevliga, nyfikna och hjälpsamma....hoppas det hjälper. Om inte så flyttar vi ju snart =)

Och apropå flytt så hoppas jag nästan på att det dröjer lite, det vore trevligt att få vakna i panik den 1:a maj en sista gång =D

Eländes elände

Vad skriver man när det bara är en massa elände?!? Jag har fått nog av hemskheter och katastrofer! En nära och kär vän väntar på besked om att hennes äldre bror inte längre finns ibland oss. Han har varit sjuk länge så det är i allra högsta grad ett väntat besked, men vad hjälper det? När jag läste hennes blogg idag föll tårarna...åh vad det är viktigt att visa att vi tycker om och älskar dem vi är nära! Det är underligt lätt att glömma av det i vardagen när man inte alls tänker på att det finns ett slut.

Gråter gör jag också när jag ser bilderna från Japan på tv, jag tror jag lägger ner nyhetstittandet ett tag nu för jag mäktar inte med mer. Likadant är det med bilder från Libyen, kan inte den där Herr K avgå och försvinna i tomma intet? Han kan gärna ta med sig tsunamis, jordbävningar, stormar och annat elände också.

Känner mig allt annat än munter just nu! Var till råga på allt tvungen att uppsöka vårdcentralen, igen, det är tredje gången nu. Förra veckan fick jag iofs inte ens komma dit utan uppmanades under fem minuter att sluta röka så skulle nog bihåleinflammationssymptomen försvinna. Eller hur! Jag blir så irriterad på folk som ska tala om för mig hur farligt det är att röka sjuttioelva gånger, jag VET det! Nåja, idag blev det röntgen och avsvällande medicin eftersom jag inte kan ta nässpray utan att blodvite uppstår. Imorgon får jag resultatet och man får väl hoppas det är bihåleinflammation....min hypokondri satte fart så nu har jag en trolig hjärntumör, igen. SUCK

Någon som har bra tips på hur man piggar upp sig? Det får inte kosta pengar eftersom A-kassan fortfarande krånglar (det gråter jag över det med) och bankkontot inte fyllts på sedan tidigt i januari. Och det är ytterligare en sak som irriterar, deprimerar och stör! Jag har faktiskt betalt för min A-kassa, de VET att jag kommer få högsta ersättning men det ska till komplettering på komplettering (har skickat in över 25 dokument by now). Hit med pengarna bara!

Nu ska man väl inte tro att det inte finns nåt roligt alls, för det gör det ju konstigt nog hur eländigt det än är....även om jag inte kan komma på nåt i skrivande stund, påminn mig gärna!

Bihålor ska tydligen se ut som nedan, dock inte mina. Jag har bara en liten en på högra sidan av pannan....inte konstigt att det värker, synen påverkas och yrseln tilltar?