Har den infunnit sig nu igen när jag äntligen lyckats blogga på hyfsat bra? Nejdå, jag har bara inte riktigt haft ork. Min pappa har varit väldigt, väldigt sjuk men är äntligen på bättringsvägen. Han har gått igenom mycket den senaste veckan men varit lyckligt ovetande om mycket, det har inte jag. När jag besökte honom första gången var han nedsövd och bröstkorgen låg öppnad, fantastiskt overkligt och imponerande att det ens är möjligt. Där och då slog det mig hur ensam jag är, att det är jag och bara jag som en dag kommer få ta hand om mina båda föräldrar. Jag är INTE redo för det! Men, man gör ju det ändå...som "tur" är har jag haft ett nytt och krävande jobb att gå till och få bort alla jobbiga tankar. Jag har också varit duktig på att ta hand om mig själv, vila, prata med vänner, sitta vid havet i fullkomlig frid och prata med nära vänner.
Nu mår min far lite bättre och ska lämna det stora sjukhuset och åka till det som ligger närmre hans hem. Hem kommer han inte än på ett tag, hoppas jag. Han är mycket svag och otroligt förvirrad så det skulle kunna gp hur som helst om han var ensam hemma. Själv kan jag inte finnas till hands eftersom jag jobbar på Orust under sommaren och det betyder 17 mil enkel väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar